skriver av mig lite
jag kollar på samma gamla bilder och tänker varför, varför detta just hände?
från att kunna känna din närhet till att knappt se på dig.
att en person kan få det att kännas så tomt i livet.
varje dag är en ny kamp om att låta bli dig, låta dig vara och inte höra av sig, men sanningen är att det är det enda jag vill. jag vill höra din röst igen som får mig på jorden, höra ditt underbara skratt som man njuter varje gång av, känna dina trygga armar om mig som inte släpper, känna dina mjuka läppar och höra igen hur mycket du älskar mig.
varje sekund tänker jag på dig varje dag, från att vara hela min värld till att jag knappt ens kan se på dig..
jag saknar dig verkligen och hade aldrig hoppats på det här..
det är suger att veta att jag måste släppa det när jag väntar på att det omöjliga ska hända.
